kommer allt närmare...
Tidigare i veckan höll jag på att bryta ihop,
av olika odefinierade anledningar...
Men så pratade jag med min Johanna
och genast så kändes sammanbrottet
längre bort... Så har det nu gått två dagar
och väggen närmar sig igen, och den här
gången har jag ingen Johanna att vända
mig till...

Jag tror att största anledningen är
omtentan imorrn, men ALDRIG har
jag känt så här inför en omtenta,
men det har varit så förbannat mkt
på slutet att man knappt hunnit andas..

Innevecka med tenta, hem å göra hemtenta,
jobba heltid tre veckor, hemtenta hel vecka,
innevecka i H-sand å så en omtenta....
Låter det skoj? NEJ! Trodde inte det....

Säkert är det annat som också spelar in,
och allt detta gör mig oerhört skör,
minsta lilla förändring vänder upp-och-ner
på sinnesstämningen...

Just därför blev det kras när det idag dök upp
en förändring jag inte var beredd på som
gjorde att jag blev nere... I och med denna
förändring har min inställning till maskeraden
imorgon ändrats... 70% av mig vill INTE gå
medan 30% vill gå, och då endast av den
anledningen att inte göra de övriga besvikna...
Allra helst vill jag dra täcket över mig och inte
kliva upp förrän i jul...

Hemsk känsla det där, att känna att man måste
vara alla till lags hela tiden, men sån är jag...
Även om jag sen på plats har pisstråkigt...

Nej nu ska jag återgå till pluggandet...

Puss och Kram Skumbanan