Ja, det har jag, det är aldrig roligt när någon som står en själv
eller någon bekant nära går bort, det är fortfarande en älskad
människa som lämnar jordens yta..
   Vi trodde knappt att det var sant när vi fick höra att J hade
lämnat oss, eller inte oss heller, eftersom det är på
Idas pappas sida, så står jag honom inte så nära,
men jag har skrattat och gråtit med han och has fru många gånger..
   Jag har följt dom i kampen mot orättvisan när det gäller att
få barn...
   Att sen få höra att J inte finns här mer var och är fortfarande
ofattbart..

Om ca en timme ska jag, mamma och pappa åka
till Skärvången för att gå på J's minnesstund...
Vill visa Lille-mor att jag finns här för henne och deras son,
men vet inte hur jag ska göra annat än att visa mig där..
Man får ta en dag i taget...

Jag har pratat med två av de karlar som ryckte ut med räddnings-
tjänsten och båda två sa att de aldrig blivit SÅ berörda någon
gång förut...

Skriver mer sen... Måste leta fram lämpliga kläder =P

Puss och Kram Skumbanan